Åh vad jag älska ponnyn! Varje dag känns det som att vi gör framsteg. Även om de är små så finns de där, jag känner det varje dag. En av de roliga sakerna med det är att jag har hjälpt honom dit, han fixar mycket själv, men jag har ändå gett honom ledtrådar om hur han ska komma dit han är påväg. Jag menar det inte som att skryta och att jag är bäst eller så, men när jag fick veta att jag skulle ta hand om Tommie trodde jag inte riktigt att jag själv skullle kunna tillföra något till hans inlärning. Att då få känna känslan att jag faktiskt kan, det ska jag säga er är underbart. Ni ska bara veta vad mycket självförtroende man får av att en ponny bara höjer ryggen, sänker nacken och börjar arbeta utan att man ber om det! Nu ska vi fortsätta så här, så långt vi kan komma tillsammas! Du och jag Tommie, du och jag! ( ;) )