Igår var jag ute och sprang med Ronja. Tommie vilade, så jag passade på att vara hemma för att fixa lite skolsaker och så. Så när jag kom hem bytte jag snabbt om och begav mig sedan ut i halkan. Jag hade min fina iPod med mig och sjöng på utan att tänka på alla stackars människor som var ute och behövde lyssna på mitt skränande. Jag har ingen aning om hur långt jag sprang, men jag avslutade i alla fall med lite powerwalk, för att hunden skulle ha lite tid till att nosa på alla intressanta snigelspår och annat som intresserar en hundnos. Det gick förvånansvärt bra med tanke på att jag inte sprungit på jag vet inte hur länge. Men det var nästan ett självmordsuppdrag och jag fick springa med myrsteg för att inte halka. Hunden körde obekymrat på, utan tanke på att jag inte har naturliga broddar på fötterna.

.

På hemvägen vet jag inte vad som tog åt Ronja, hon blev så himla busig! Hon slet och drog i kopplet, med munnen, och skulle absolut busa med mig. Det här händer inte ofta, och om det händer så är det typ i 10 meter och sen är det tråkigt. Jag tror att vovven har kommit in i ett bebis-stadie, en sex år gammal bebis. Inte mig emot, jag älskar henne precis som hon är! Jag ville bara dela med mig av vad min hund gjorde på promenaden, för jag trodde att ni skulle tycka det var det mest intressanta i världen. Nej, jag har ingen aning om varför jag tog upp det, men nu blev det så och det livade upp allt lite, inte sant?